Mina minnen från AIDSepidemin handlar om död. Många av er vet att jag tillbringade många år med att ge stöd till människor när krisen var som värst. Jag tappade räkningen på hur många människor i min närhet som dog. Det var tungt. Jag känner igen mycket idag när jag har kontakt med sjukvårdspersonal som sliter hårt med Covid-patienter.
Inte hade jag på 80- och 90-talet kunnat ana att vi idag skulle ha kommit så långt. Forskarna har tagit fram enormt effektiva bromsmediciner som gör att många av oss lever ett fullt fungerande och normalt liv med HIV. Vi var med om något fantastiskt när människor slutade att dö i AIDS. Vi vet fortfarande inte om dessa starka mediciner vi proppar i oss dagligen har några långvariga biverkningar – men det är en risk vi tar! Vi lever!
Nu är vi med om något ännu mer fantastiskt. På VÄLDIGT kort tid har forskarna hittat vaccin som bromsar upp spridningen av Covid. Tänk att hela världens expertis har mobiliserats och att kunskapen finns och utvecklas mer för varje dag som går. Jag är mäkta imponerad av människans förmåga, kunskap och kompetens.
Om jag skulle vägrat att ta mina HIV mediciner av misstänksamhet och rädsla för långvariga effekter skulle jag antagligen vara död nu. Jag litar på expertisen. Att vägra medicinering vore helt enkelt själviskt och läsbegåvat. Mina barnbarn, söner och alla andra som älskar mig vill ha mig kvar i livet och det är min skyldighet gentemot dem göra allt jag kan för att finnas i deras liv.
Nu är vi med om något fantastiskt. Covid-vaccin finns. Jag tar det med samma glädje som jag tar mina mediciner mot det andra livshotande viruset jag levt med i många år.
Så ser jag på det som HIVsmittad. Kanske ett lite annat perspektiv än egoistiska vaccinvägrare som inte bara utsätter sig själva och andra för fara utan gör arbetet med denna pandemin både långvarigare och dyrbarare.
Jag tänker på de forskare som outtröttligt arbetar med att få bukt med detta virus och mina pom-poms åker fram! Vi är med om något fantastiskt!
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
