En VD sa till mig på ett möte i Storbritannien för en tid sedan: “Att möta medarbetare i kris eller att ta itu med konflikter på olika sätt tillhör de kvinnliga chefernas arbete eller HR avdelningens.” Jag har aldrig hört ett mer inkompetent och sexistiskt uttalande på länge. Mörkrädd blev jag. Det är ingen tillfällighet att detta stora företag har stora arbetsmiljöproblem.

Att kunna leda medarbetare som är i kris är varje ledares skyldighet. Det är inget som kan delegeras. Att vara ledare är att ha relation med medarbetare. Den relationen innefattar även att vara chef när organisationen eller medarbetaren möter livets baksidor, vare sig det är relaterat till arbetet eller privatlivet.

”Jag är varken kvinna eller terapeut!” sa en ledare lite sarkastiskt till mig i södra Sverige när ämnet kom upp vid en lunch.

”Fantastiskt!” svarade jag. ”Nu har vi något att jobba med, du vet skillnaden mellan chef och terapeut – det är grundläggande för att lära sig att leda människor i kris!”

Kanske är det så att kriser, sjukskrivningar, psykisk ohälsa kostar företag så mycket pengar för att ledningen inte vet hur de ska leda? Jag vågar säga att det är så!

Empati är ingen mjukvara – det är hårdvara!

I din kontext, känner du igen att paralleller dras mellan anställdas mående och kvinnligt omhändertagande?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman