När jag började arbeta inom psykiatrin 1978 skulle jag gå bredvid en Förste Skötare på en psykiatrisk vårdavdelning. En äldre man som hade arbetat många år på det stora mentalsjukhuset (som det hette på den tiden). Hans första ord till mig:

”De säger att vi som arbetar här är sjukare än patienterna!”

Sedan gjorde han en konstpaus och fortsatte:

”Det är sant!”

Välkommen till psykiatrin tänkte jag för mig själv. Efter några veckors arbete insåg jag att han till viss mån hade sant i det han sa. Det var otroligt mycket knepiga människor i personalgruppen som med tydlighet hade saker och ting i sina egna liv som de inte hade bearbetat.

Hur kan en blind leda en blind? Det var frågan som jag minns ringde i huvudet på mig som ung tonåring.

Nu har det snart över 40 år sedan den där dagen. Jag tittar i backspegeln och inser att jag träffat många människor som arbetar med att hjälpa, vägleda och guida andra människor som inte har bearbetat sina egna liv. Där det blir väldigt uppenbart att de kanske har alt att arbeta med människor som har problem för att slippa att titta på sina egna.

När jag utbildade mig till terapeut i USA var det obligatoriskt för alla elever att gå i egenterapi. Utan det fick vi inte våran examen.

Med andra ord, om du ska locka fram det bästa ur andra människor och hjälpa andra till att hjälpa sig själva. Då måste du först ha hjälpt dig själv.

Jag vet att inte alla håller med mig om detta och det är helt OK. Men jag hävdar med styrka att när vi arbetar med människor, oavsett om det är som behandlare, lärare, ledare etc. Yrken där vi ska hjälpa människor med sina egna livsprocesser, då krävs det att vi är i kontakt med våra egna livsresor.

Att möta människor innebär att vi står inför vår egen spegelbild hela tiden. Starka möten kräver självreflektion. Det krävs både ett initialt arbete med vår egen person, men detta måste följas upp med att vi kontinuerligt är villiga att vända och vrida på våra egna livsprocesser för att kunna bli bättre på det vi gör.

En utbildning är inget vi går en gång för alla när vi arbetar med människor. Det är bara en katalysator till en livslång process.

Jag möter människor som anser att de inte behöver självreflektion och kontinuerligt lärande. Det är ofta så att dessa personer är bromsklossar i verksamheter och destruktiva. En ledares arbete är att försäkra att alla som arbetar med människor lever med den inre spegeln i innerfickan och alltid är villiga att lära sig nya saker om sig själva.

De som arbetar med människor och inte har denna förmåga, till dem instämmer jag med min mentor som sa: ”En del människor ska arbeta med döda ting.”

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman