Låt oss vara ärliga: alla strider är inte våra att kämpa. Vår ständiga vilja att uttrycka varje tanke och reaktion kan faktiskt dränka de röster som verkligen behöver höras. Tänk på de tysta, eftertänksamma personerna vars insikter skulle kunna förändra ett rum—om vi bara gav dem utrymme. Våra okontrollerade röster kan överrösta deras, vilket skapar en obalanserad dialog där de högljuddaste vinner, inte de klokaste. Tystnad kan vara en strategi; den kan skapa plats för någon annans perspektiv. Att välja att inte tala kan vara lika kraftfullt som att höja rösten, om inte mer.

Men det här går åt båda håll. De som står tysta i bakgrunden, och håller sina insikter och frustrationer för sig själva, bidrar också till problemet. Deras ovilja att delta lämnar viktiga luckor. Även de behöver finna modet att stiga in i samtalet. För båda lägren – de explosiva och de reserverade – är budskapet detsamma: självkännedom. Att veta när man ska tala, när man ska lyssna, och när man ska släppa taget är en transformerande kraft. Vi är alla kommunikatörer; frågan är, använder vi våra röster för att bygga broar eller för att skapa oväsen? Valet är ditt. Är du redo att använda din röst – eller din tystnad – för verklig påverkan?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman