Jag är i Sydafrika och föreläser. Jag har precis slutfört en utbildningsinsats med en grupp som leder ett omfattande arbete i de gängkontrollerade kåkstäderna i och runt Kapstaden.
Min undervisning handlar om det relationella ledarskapet. Om Organizational Behavioral Management som är en enormt vass ledarskapsstil som skapar fantastiska resultat. Ett sätt att leda som totalt förkastar det svaga och osäkra sättet att leda där det pekas med hela handen. Ledaren som använder kontroll och sina kontrollbehov. Där processer, regler, strukturer blir viktigare än relationerna till de vi har förmånen att leda.
En kvinna som är med i gruppen har en syster som bor i Sverige. Hon utbrister under föreläsningen: ”Relation och att locka fram det bästa i dem vi möter. Det är vi så vana vid när vi arbetar med gängmedlemmar och organiserad brottslighet. Vi behöver implementera detta på vårt ledarskap. Här i Sydafrika har vi ett arv som bygger på hierarkiskt och kontrollerande ledarskap.”
I nästa mening säger hon: ”Om ni i Sverige tror på ett relationellt sätt att leda och skapa förändring, varför använder ni inte er av det med er gängproblematik? Min syster som bor i Sverige säger att det ropas efter hårdare tag och strängare straff. Det lärde vi oss för länge sedan att det inte fungerar. Så ni leder företag och organisationer och förkastar kontrollerande och auktoritärt ledarskap. Men ni vill göra det motsatta när ni arbetar med gängproblematik!”
Kanske hennes kommentar på föreläsningen i fredags skapar samma eftertanke hos dig som det gjorde hos mig. Jag har sugit på den karamellen hela helgen och ville dela den här på bloggen idag.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
