I dessa influensatider vill jag berätta om något som vi ibland glömmer. Det handlar om kopplingen mellan kropp och själ. Detta är starkare än vi tror. Forskare har sedan länge konstaterat detta som ett faktum.
Jag låg utslagen i förkylning/influensa sen dagen innan nyårsafton och 10 dagar efteråt. Det var bara att gilla läget och trappa ner på allt. Tillåta mig själv att vara sjuk.
Jag märkte efter 5–6 dagar att denna fysiska försvagning påverkade mig själsligen. Som utåtriktat och extrovert har jag dessutom behov av att interagera med människor. Bristen på detta gjorde säkert också sitt.
Tankar började krypa under skinnet på mig där jag började tvivla på mig själv. Självförtroende och självkänsla hamnade under attack. Det är inget som jag brukar brottas med.
Det behövdes att min mentor uttryckte det som jag redan visste. Hur normalt och förväntat det är att när vi är svaga i kroppen, leder detta till att vi blir mer sårbara i själen.
Jag behövde alltså inte enbart Alvedon. Jag behövde höra från mina vänner och mitt nätverk. Jag behövde människor som styrkte och uppmuntrade mig i såväl mina egna förmågor som i den jag är.
Vi är inga övermänniskor någon av oss. Vi behöver uppmuntran och påfyllning.
Min influensa blev en påminnelse till mig själv att inte glömma bort den själsliga biten när jag själv eller någon annan är sjuk.
Det behövs så lite för att tankarna ska bli konstruktiva när vi känner oss fysiskt ynkliga. Ett uppmuntrande ord – ett viftande med pompoms på distans – det finns en anledning att det finns krya på dig kort och Interflora!
Albyl kan jag köpa själv när jag är sjuk. Men det själsliga medikamentet – där behöver vi varandra.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
