Missförstå mig inte – självömkan är en naturlig del av livet när det gör ont. Var sak har sin tid, och när kriser drabbar oss behöver vi tillåta och normalisera de reaktioner som uppstår. Vi måste få känna, gråta och bearbeta det som skett. Men det finns också en gräns. Det kommer en tid när vi har landat i vår kris, och då behöver vi något annat.
När jag berättade om min smärta för min handledare mötte hon mig med både empati och skärpa. Hon lyssnade, och sedan sa hon:
“Och?”
De orden kunde ha uppfattats som hårda, men hennes ton bar en annan innebörd. Hon påminde mig om att ingen annan kunde ta ansvar för mitt liv – det var upp till mig. Hon visade hur många människor, trots djupa trauman, hittar styrkan att gå vidare.
Det var just det empatiska “Och?” som skakade om mig och fick mig att inse att det var dags att ta ansvar. Jag insåg att om jag inte tog det steget själv, skulle jag riskera att fastna i rollen som ett offer och vänta på att andra skulle lösa mina problem.
Några veckor senare fick jag veta att min handledare föddes i Auschwitz och förlorade hela sin familj till nazisterna. Hennes auktoritet och livsvisdom var äkta, rotad i de mest extrema av livsvillkor.
I dag tänker jag ofta på henne när jag möter människor i kris. I början behöver vi mötas med förståelse och utrymme för att läka. Men det kommer alltid en punkt när tillåtandet måste övergå till handling, och då är det dags för ett mycket omtänksamt: “Och?”
Min handledares visdom och hennes sätt att locka fram egenansvar räddade mig. Det är en förmån att idag utbilda människor i denna empatiska ”Och?”-kompetens.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
